Sida 312

över ögonen. Men i den avgörande stunden hjälper
det icke, ögonen fyllas med tårar, och hon ser
ingenting.

Han tar hennes arm, hon ser ingenting. Men
hon hör, att han viskar till henne. De gå sida vid
sida, ganska långsamt. Det finns icke längre
brådska och oro. Det är icke längre fråga om
år eller timmar. Hon går vid hans sida, lugn
och stilla. Endast att hon är mycket trött.

Nu rasslar terrassgruset under deras fötter. Han
stannar.

Är det här.

Jo, jo. Vi stiger in. Kom, käre.

Hon släpper hans arm och går före. Pojken
med det svettklibbiga håret rusar emot henne och