Sida 309

Hon ror med långa årtag ut mot Tallön.

- - -

När hon återvänder är klockan nio. Gonggongen
kallar till frukost. Men hon kan inte äta. Hon
kan inte sitta stilla. Det finns icke längre något
botemedel mot ängslan. Nu vet hon, nu nästan
vet hon, att han icke skall komma. Och ännu
är det två timmar, två ohyggliga timmar.

Hon går av och an på verandan. Pensionsfrun
kommer ut och frågar, om hon inte vill äta. Nej,
nej, tack, inte nu. Hon kan inte stå stilla, hon
går av och an. Pojken ställer sig i vägen för henne.

Men så gå då ur vägen, säger hon och tar
honom i skuldran. Han skriker till, onödigt gällt,
hon har knappast snuddat vid honom. Och nu
säger han: