Sida 308

lås.

Då hör hon ett flåsande. Pojken står tätt
bredvid henne, framåtböjd med händerna stödda mot
knäna. Hon kan se ådernätet i hans panna genom
den mattgula hyn.

Ska du ut och ro? frågar han, och hans röst är
obehagligt gäll. Då följer jag med.

Hon kan inte hjälpa, att hon får avsmak för
denne självsäkre, högröstade lille homunculus. Det
har varit så fridfullt i pensionen, stilla, tysta
människor. Och just i dag skall han komma och störa
friden, den lille främlingen. Hon hoppar i båten.
Då han gör ett försök att kravla efter ger hon
honom en rätt omild liten törn. Han förvrider
ansiktet som till gråt, men ångrar sig och ger till
ett förfärligt joddlande.