Sida 137

hånade Bourmaister, som ogärna hörde talas om de
döda. "Och vad är det eljest för sorger?"

Nu tego de båda, visste väl, var skon klämde och
voro gamla nog att förakta förställning. Helst hade
de tegat sig till samförstånd. Men samförstånd var
omöjligt och därför måste något sägas.

Siedel begynte.

"Det blir fattigdom och elände för många att
minska brytningen. Och vartill skall det nytta?"

Kommerserådet lutade sig bakåt, slöt ögonen,
knep ihop munnen, så att hakan pekade mot taket.
Fötterna dansade sakta på mattan.

Siedel fortfor:

"Spara, säger herrarna, spara på malmen till