Sida 131

undan den faderliga handen. Nattvakten sackade
och blev stående. Han ropade efter sonen:

"Din högfärdspjalt! Vad har jag gjort dig för ont?

Och magistern svarade:

"Vad har I gjort mig för gott?"

Han strök luggen ur pannan och hävde sig bakåt
bland flickorna. Över hans huvud hängde
månskäran, svag ännu och fördunklad av ett grått töcken.

"Alla vi unga," sade han till flickorna, "alla vi
unga äro rätta muselmaner. Pretorius, kör nu dina
krakar med långa tyglar --"

*

Då vinterskymningen kylig och mattröd föll över