Sida 120

Och var han gick fram, bereddes gott utrymme.
Alltför gott tyckte gamle Siedel, som i den stunden
längtade efter en förtrolig väns axel, detta
förträffliga stöd. Hans tunga överkropp kändes svår att
balansera. Men nacken var ännu oböjd.

Från den höga svarta hatten vajade två
alnslånga krusflorsband, ett vårdtecken över äldste
sonen.

Han rörde läpparna och muttrade på gammalt
folks sätt halvhögt och trumpet en ramsa utan
förklarlig mening --

"-- il ne se plaindra plus -- plaindra plus --"

Äntligen fick han möte. Västerrådafar ställde
sig i hans väg, höll fram fällen och frågade: