Sida 111

gästgivarskjutsar och boskapsdrifter in genom
tullarna. Snön smutsades och smälte till en gulbrun
sörja som plaskade och skvätte under gesällernas
broddade stövlar. De voro fria medborgare, dessa
gesäller, de skrattade åt Röösen, de skrattade åt
hans hustru, de skrattade, ehuru mera dämpat, åt
stadsfiskalns träben. I härbärget väntade dem
Jörgen Siedels välfägnad och de tänkte inte genera
sig.

*

Stadsvakten Per Ekmarck öppnade dörren till sin
kåk och ropade på sonen. Anders kom ut.

"Du får hjälpa mig, Anders lille. Nu har vi läst
lagen och nu ger det sig. Men vad som värre är:
Utanför väster tull står taskspelar Pretorius med
allt sitt elände, och magistraten släpper inte in honom
förrän mörkret faller på. För det befaras