Sida 390

Erse har ryggskydd av väggen. Närmast intill står
länsman i Stenshult och ännu några vänner.
Västerrådapojkarna slingra som ålar och taga sig allt
längre fram mot Jan.

Tattarfar har sprungit upp på en ikullfallen stol.
Han står osäkert, de långa armarna i hängande
alltför vida ärmar flaxa upp och ned likt vingarna
på en fågel, som nyss slagit ned i gungande gren.
Han vrider huvudet till höger, långsamt, och till
vänster, långsamt. Han beräknar, mäter avstånd,
söker sin väg. Ögonen glittra, dock ännu med en
kylig, svart glans utan blod.

"Bergsmän, vi ska spara på malmen. Tills de
taga gruvorna från oss! Vi ska spara och svälta
tills tiden blir för Bourmaistern och honom där,
räven i Ryglinge. Hjälp mig, bergsmän! Finns
bland er gammal eller ung, som icke hört talas om
min far, min farfar, min farfars far? Tro om de