Sida 388

gubbstegen med ens blivit lätta ooh fasta. Jörgen känner
sig underbart föryngrad. Visserligen skälver hakan
och de väldiga rödblå kinderna, men snarare av
iver än av ålder. Av jaktiver. Och ögonen lysa,
obeslöjade.

"Bernt Bourmaister," ropar han, "Bernt Bourmaister!"

Kommerserådet trippar emot honom, huvudet
nedraget mellan skuldror, handflatorna, avvärjande
framsträckta.

"Jörgen, låt oss vara vänner! Vartill allt detta?
Minns du vår ungdom, Jörgen? Minns du vår
vänskap? Allt kan ställas till rätta."

"Ja, allt kan ställas till rätta," upprepar Jörgen
med ett underligt, vemodigt, klart, lugnt leende. "Giv
mig min son, och jag begär ingenting annat."