Sida 372

för att skringra de skönas oro, dels för att hålla
podagern borta från sina frusna gamla ben.

En ruta krossas, en huvudstor sten faller ned
framför fru Gunhild.

"Så besynnerligt," säger hon, tar upp stenen och
betraktar den från alla sidor. "Lilja, det är en
sten."

Även i Bondstugan yppar sig oro. Någon har
smugglat in Västerrådapojkarna och nu gå de från

bord till bord för att byta klockor. Men ingen vill
byta med dem, ingen vill dricka med dem, ingen vill
tala med dem. Då börja de svärja och lamentera.

Borgmästaren förmår icke längre dölja sin oro.
Han talar ivrigt med Bernhusen, fäktar med
armarna. Men Bernhusen, som nyss tagit mamsell