Sida 333

och hade hon inte själv gått ut för att rädda honom?
Hon banade sig väg fram mot pannmuren.

Nu först väckte hon männens uppmärksamhet.
De betraktade henne med förundran och illvilja.
Gumman vid fatet slängde en skvätt finkel efter
silkesschalen. En svartögd yngling raglade emot
henne med öppen famn. Hon ryggade tillbaka och
lade armen över ögonen.

"Hu," sade hon, "det var likt Västerrådaföljet."

Magister Ekmarck hade flugit upp på pannmuren,
höll i högra handen ett bläckmått brännvin,
i den vänstra sin granna silkesduk varmed svetten
avtorkades. Ansiktet var blekt, hårlocken hängde
mörk och spikrak ned mellan ögonbrynen.

När magistern nu varsnade fru Gunhild gled han
hastigt ned från munen och parerade den drucknes