Sida 168

alnar över vinden och träffar greven och

hovmarskalken mitt i ansiktet. Kattan slår klorna i
schalarna och låter sig endast motvilligt avlägsnas.

*

Magister Ekmarck återvände från kåltäpporna,
där han haft en sista fruktlös dust med den skalken
Pretorius. Liljas brudgumsskjorta saknade alltjämt
knappar.

Hur besynnerligt, tänkte magistern, att en
struntsak skall vålla en karl med mina meriter sådana
svårigheter. Det gick gesvint att plocka hela stassen
ur de saligen hänsomnades klädkistor. Men nu är
det, som om de hade vaknat och ville spela mig ett
spratt. Och plaggen känns för trånga. Förklara
det! Inte märkte jag förut att de voro för snäva.
Det stretar och drar när jag går. Hu, det är som