Sida 295

"Dina gärningar dömer dig. Och din son dömde
dig då han tog sitt liv. Han var en redlig man och
till vem skulle han vända sig i sin nöd? Till dig?
Du vet själv att han föredrog döden."

"Väl, väl, väl," mumlade Jörgen. Alltjämt höll
han handen på Jan Erses skuldra och makade sig
nu närmre så att han stod sida vid sida med
bergsmannen. Båda voro av samma resliga växt, Jörgen
dock något böjd, tyngd av sin oerhörda fetma.

"Väl, väl, Jan. Du tör ha rätt. Och är det väl
därför jag gamle inte kan få frid.

Men nu frågar jag er bergsmän: Ni vet att min
son några dagar därefter sköt sig i gruvan -- nu
frågar jag er: Har jag rätt, då jag påstår att Jan
Erse mördat min son?"

"Kusin!" ropade Bourmaister och sprang upp.