Sida 280

"Bergsmän," sade Jörgen Siedel, tog ännu en
gång ett fast tag kring käppen ooh reste sig upp.
Det märktes nu att han endast med svårighet kunde
balansera den väldiga kroppen.

"Bergsmän, har I hört talas om min äldste son --
hart när hade jag sagt min enfödde, min Jörgen?"

"Nu äro vi där," viskade kommerserådet till sin
granne länsman i Stenhult. "Ack ja, det visste jag.
Det var oundvikligt."

Och högt sade han:

"Käre kusin, varför riva i såret? Vi kände alla,
älskade och högaktade din stackars son. Men
varför riva i såret? Och dessutom, kusin, mig
förefaller det, som om detta icke hörde till ämnet för våra
tyvärr alltför vidlyftiga överläggningar --"