Sida 216

och befallde henne att ej tänka på annat än sin spånad. Men
av lintotten i hennes hand blev en låga, och av lågan en stor
eld och av elden ett flammande bål. Så tärde henne oron.

Och vandrade hon under stigande ångest av och an i
rummet bemödande sig att i minnet återuppliva varje
omständighet vid hennes sista möte med mäster Anton. Stående
framför sovkammardörren alldeles som den där kvällen, försökte
hon erinra sig, hur den gamle stigit in genom den motsatta
dörren, hur han stannat framför henne, hur han betraktat
henne med ett sällsamt uttryck i sitt ansikte, hur han gått
bort till en annan del av rummet och hur han där, vändande
henne ryggen, begärt en dryck.

Till yttermera visso går hon nu själv samma väg, som
mästaren den aftonen gått, och hon stannar på samma ställen
och i samma ställning som han.

Då faller Guds dom över fru Ursula.