Sida 318

fattar hennes kjortel och trycker den till sitt ansikte. Tjänarna
korsa sig på nytt. Och ånyo ropar herr Marten sitt ödmjuka
dig! Men i detsamma raglar han baklänges, ty Felix står
framför honom och det är tydligt att han i nästa ögonblick
tänker kasta sig över det nu fega och skälvande kräket. Men
därav blir intet. Fru Marten träder emellan, hon till och med
skjuter Felix åt sidan, hon har bara en tanke, den att få
mannen att hålla sitt villkorliga löfte.

Och sålunda räddad av sin hustru blir herr Marten åter
stor. Han ler som djävulen själv, han klappar i händerna och
ur mängden av mer eller mindre förvirrade gäster skyndar
några tjänare bort.

I detsamma kommer ett tåg av bondbarn, klädda i sina
granna dräkter långsamt tågande över gräsplan. De sjunga
och strö blommor. Efter dem följer, dragen av två
dvärgponnys en miniatyr av det så karakteristiska ryska
herrgårdsekipaget. Kusu och betjänt äro några parvlar klädda i
vederbörliga dräkter och bak i vagnen sitter, klädd som en ung