Sida 314

att ruset fullständigt knäcker silenen, som på ett tämligen
groteskt sätt vältrar ur leken, hälsad av åskådarnas jubel.

Felix har lämnat de båda systrarna. Fru Marten halvligger
på en soffa och René talar lugnande ord till henne. Det är
en stund av relativ ro. Vilket den sjuka verkligen kan behöva.
Men lugnet störs snart av en obestämd oro. Ett ljud som de
inte rätt vet varifrån det kommer och ej heller vad det betyder
fäster deras uppmärksamhet. De lyssna, först fru Marten,
så René. Till sist reser sig René, hon går ut i rummet
bredvid och där finner hon, inkrupen under en stor möbel, den
lilla tjänsteflickan hejdlöst snyftande. Hon gör henne frågor
men får bara snyftningar till svar. Nu kommer också fru
Marten. Hon förstår genast att det måste vara något på tok
med Pysen. Utan att göra flickan några frågor skyndar hon
mot barnkammaren.

Sängen är tom. Hon ser sig omkring, ropar pojken vid
namn, hennes oro börjar växa. Nu kommer René och flickan.
Fru Marten rusar emot dem, hon tar flickan, kramar henne,