Sida 291

I andra ändan av rummet står Pysen uppställd mot väggen.
På hans huvud ligger en apelsin. Han är inte rädd, ty hans
förtroende för faderns skicklighet är obegränsad och moderns
ångest endast förbryllar honom. Marten vill göra sig fri från
hustruns övertalningar och går ett par steg på sidan om
henne. Men hon följer efter och hennes böner bli nu
allvarligare och hennes ängslan växer.

René och Felix lyssna till ordstriden från herrummet:

- Vad är det nu igen, undrar René, vad har han nu
hittat på. De lyssna och Felix konstaterar att han begått ett
stort misstag:

- Jag borde inte ha kallat honom för Vilhelm Tell.
Komplimangen var för stark. Eller också whiskyn -

Pysen vid väggen börjar bli ängslig. Moderns oro har
smittat honom. Men om det så gällde livet vågar han inte