Sida 272

han. Då tar fadern honom i armen, inte hastigt men så
mycket hårdare. Han pekar med käppen på det öppna skåpet
och den skälvande Pysen viskar fram sin bekännelse. Fadern
släpper sitt tag. Håll fram händerna, säger han åt pojken.
Med en obetvinglig rörelse gömmer pojken händerna på
ryggen, men under faderns befallande blick krypa de åter
fram. Och Marten höjer käppen och slår till.

I det lilla rummet har fru Marten rest sig vid Pysens
genomträngande skrik. Hon vacklar framåt för att skynda
till sonens hjälp, men Inez håller henne tillbaka: kära barn,
säger hon, ta det inte så hårt. Pojken behöver aga och du
kan i alla fall ingenting uträtta.

I herrummet står Pysen inklämd i en vrå, händerna tryckta
mot bröstet, dödsskrämd. Och framför herr Marten står René.
Hon har ryckt käppen ur hans hand. Ett ögonblick ser det
ut som om han skulle vilja kasta sig över henne, men så tar
han saken från den humoristiska sidan och ler sarkastiskt,
och han säger ungefär detsamma som Inez sagt modern. Men