Sida 262

så sätter hon ena handen i sidan och betraktar sin rival med
oändligt överlägset förakt.

Hustrun går med orubbat lugn fram till stolen på vilken
pälskappan ligger: jag kom för att hämta den här, säger hon
förklarande. Hon tar den och ska sätta den på sig. Den är
tung och besvärlig och hon är trött och den andra kvinnan
betraktar henne med ett leende som blir alltmer utsökt elakt.
Så skyndar hon fram och hjälper henne på med kappan:
Min kära vän, säger hon, ansträng dig inte, det är så skadligt
för dig. Utan att ändra en min tackar den sjuka med en
liten huvudböjning och hon går, tungt och trött som hon
kom, förbi mannen som står och tittar buttert under lugg
och lämnar bakom sig den segerstolta rivalen.

Felix, som osedd bevittnat uppträdet är tiofalt mer
upprörd därav än någon av de agerande. Han står på språng
som om han i nästa minut ville ingripa. Men hur?

- Vad i himlens namn försiggår här? Hur är det möjligt?