Sida 251

går en sådan liten spontan våg av ömhet, som en nyss
överstånden fara kan framkalla. Den markeras bara i miner
och blickar. Och samma stänk av ömhet finnes kvar, när Inez
nu helt naturligt vänder sig mot sin räddare. Hon räcker
honom handen, hennes rörelser och hela hennes gestalt och
minspel är på grund av utmattningen kvinnligt mjukt, vekt
och rörande.

Felix slungar hastigt sin cigarrett, går fram och kysser
hennes hand, i det han ser leende på henne.

Fru Marten bidar i sitt rum för att få veta utgången.
Bredvid henne sitter René och hennes blick är stor men har
nu som förr endast rum för en enda stor spännande fråga.

Trotjänaren kommer in i rummet. Om det finns någon
sinnesrörelse i hans ansikte så är det icke glädjens. Han går
fram till stolen: De äro räddade, säger han. Och oskadda. Inte
en min hos de båda systrarna förråder någon glädje. René
sjunker ihop helt lite och ögonlocken sänkas, dölja blicken.