Sida 241

Han höjer på ögonbrynen, på axlarna. Sådant är livet och
honom angår det inte. Han följer den vackra René in i
fäktsalen. Där finns redan ett par damer som under en
fäktmästares ledning söker lära sig konsten. Prövande sin florett
står René bredvid och hon skrattar nu ett riktigt muntert
flickskratt åt deras fumlighet.

Ute på terrassen ämnar fru Marten stiga upp. Gossen är
borta. Trotjänaren hjälper henne ur stolen. Hans livré liknar
mest en jägares, den är enkel och föga framträdande. Hon
lägger ena handen på hans axel och går långsamt bort till
terrasstrappan, stiger nedför.

Herr Marten är stadigt på väg mot fjällets topp. Stor och
kraftig står han där, men hans ställning är något brydsam,
han ser sig om en smula förvirrad, han söker förgäves
fotfäste, så börjar han ilsket ropa efter repet.

De båda andra äro några meter ovanför honom och med
några meter sinsemellan. Föraren vänder sig om och svarar