Sida 718

herr Wunderlich är huvudaktören. Han dyker fram bakom
varje stam, varje buske för att gripa henne. Lisbet är också
där. Hon vill kanske inte något ont men så snart hon söker
skydd hos sin älskade faller Lisbets skugga över honom och
hon står emellan dem.

Den sjuka i stolen sitter med slutna ögon, hon andas rätt
häftigt, hon gör små ansatser att resa sig, helt svaga. Ingen
märker det, icke ens sjuksystern. Alla lyssna.

Ty nu spelar mästaren så som ej tillförne. Medvetandet att
han verkligen står i förbindelse med Sibyl, att hon hör varje
ton från hans strängar ger en ny själ åt hans spel. Och även
han får en vision, på sätt och vis en motbild till den han såg
i vindskupans fönster, då den vackra, festligt klädda Sibyl
bekransade honom inför en stor och elegant publik. Nu tycker
han sig tvärtom stå på den ruskiga bakgården och mot honom
kommer en fattig liten Sibyl, leende och lite skygg kommer
hon tätt intill honom, höjer sig lite på tå och stryker sin kind
mot hans. Och han låter fiol och stråke sjunka...