Sida 714

Skräddaren står i stor pose, rynkar tankfullt pannan, stöder hakan
i handen. Gemytligt - betydligt gemytligare än de vita
skjortbröst och dekolletager som blänka framför konstnärens
ögon...

Men det finns ju andra än bakgårdens folk som lyssna
»billigt». I en samlingssal sitter en samling män och kvinnor,
somliga med förband, andra utan, somliga ha tagit plats på
stolar eller bänkar, andra sitta i rullstolar. I bakgrunden gapar

dörren till den svagt upplysta mörgrå korridoren. Även denna
rätt trista församling har sin högtalare, till och med en
praktfull sådan - en av dessa där maskinen döljes av ett eller
annat lämpligt »konstverk». Kanske är det just Lisbet som
skänkt sjukhuset denna apparat och i så fall har hon säkert
valt den med tanke på en särskild lyssnerska. Tavlan är
nänmligen en synnerligen romantisk skildring av en ung speleman
som i skogen den sköna spelar för sin lilla väninna - ett
motiv passande ej minst för en violinkonsert.