Sida 709

sin väninna. De byta stillsamt förtroenden tills lillans små
piruetter vid sänggaveln åter för uppmärksamheten till hennes
nätta person. Sibyl frågar efter hennes namn. Då ler Lisbet
ett egendomligt leende, ömt visserligen men med en liten
droppe av bittert vemod.

- Nej, säger hon, min unge heter Sibyl.

Den äldre Sibyl betraktar henne glad men kanske ännu mera
häpen och misstrogen.

- Höll du verkligen så mycket av mig, kära Lisbet?

Lisbet ler alltjämt, svarar:

- Visst höll jag av dig - men det var inte jag som
bestämde hennes namn.

Kanske är det både första och sista gången de båda
väninnorna beröra ett så ömtåligt ämne. Sibyl sluter ögonen, så