Sida 700

den andra. Då tar impressarion det ena bladet, håller under
ögonen på honom och spörjer. Han rycker nonchalant på
axlarna, svarar:

- Naturligtvis ämnar jag inställa. Jag har inte hjärta att
skandalisera min kära födelsestad...

Övertalningar, harm på alla håll och kanter! Det biter varken
på humöret eller beslutet. Det är ju sant vad som står i
bladet! Han är ju en före detta straffånge. Han kan
sannerligen inte stämma någon för ärekränkning! Till
skomakarenbetjänten som kommer in i salongen säger han:

- Inte sant, gamle gosse - vi var fullt autentiska burfåglar
säker till urbota brott och lagligen dömda! För resten
misstänker jag att vi är förhärdade våldsverkare och skulle
återfalla i synden - om vi till exempel stötte på vännen
Wunderlich. Och han ger sin kamrat i brottet en skämtsam knuff,
men skämtet vinner inte den ringaste genklang, icke ens hos
före detta skomakaren, som tydligen är angelägen om ett