Sida 696

ringa på klockan men är synbarligen tvehågsen och starkt
upprörd. Den famlande handen går fram och tillbaka - slutligen
når den dock klockan. Herr Wunderlich drar sig något åt
sidan, stramar upp sig, snyter sig, jämkar på den slitna rocken,
väntar. I detsamma kör en bil fram till porten. Två herrar
stiga ur. Herr Wunderlich känner dem båda - den ene är
impressarion, den andre kapellmästaren. Med en återstod av
dansmästareelegans tar herr Wunderlich sirligt av sig hatten.
Tyvärr blir han icke igenkänd, knappt ens observerad. Den
beskedlige kapellmästaren tar honom för en tiggare och kastar
ett mynt i hans hatt. Villans port öppnas i detsamma och de
båda herrarna försvinna. I dubbel måtto förödmjukad tar herr
Wunderlich slanten och kastar den i gatan, sätter med kläm
på sig hatten, funderar ttt ögonblick, tar så upp slanten och
stoppar den i fickan, står åter tveksam och famlande framför
klockan.

I villans hall eller tambur tas de båda herrarna emot av en
kraftig man, någonting mittemellan portier och betjänt. Förr i
tiden var han skomakare men som ofta händer har väl