Sida 692

- Så dåligt har du inte spelat på länge, Jules. Du har legat
av dig. Men kanske beror något på instrumentet... Och den
buttre gubben tar fiolen ur hans hand och räcker honom en
annan, som han hållit bakom ryggen. Den rätta...

Lisbet har besök - Sibyl. Även för en skygg och stolt tös
kan sorgen bli så tung att hon måste anförtro sig åt en vän.
Och vem är väl hennes vän om inte kamraten Lisbet. Så har
hon då förtalt morgonens händelser för väninnan, sitt gagnlösa
offer, den älskades förakt, sin olycka. Till sist har hon kastat
sig framstupa på sängen och brustit i gråt. Väninnan söker
trösta men Sibyl hör ej till dem som låta sig tröstas. Finns
det något som kan hålla henne uppe så är det hennes stolthet.
Hon tar sig samman. Hon ber väninnan att ej oroa sig för
hennes skull och att ingenting röja för Jules. Så går hon.
Lisbet står vid fönstret och vinkar farväl åt kamraten, som
hon nu ser för sista gången. Plötsligt rycker hon till och
styvnar i en viss ångest. Hon har upptäckt Jules på gatan.
Ska de båda åter mötas? Blir det kanske en förklaring, en