Sida 677

hänga tämligen nedslagna. Kommer så fader skomakare ut.
Hustru och barn störta emot honom och snart är han omgiven
av en hel sköldborg vaggande och skvalande paraplyer. Så
vänta de på Jules och nu bli ansiktena rätt dystra. Vad ska
det väl bli av den stackarn? En flicka och en hund sälla sig
till sällskapet, Lisbet och herr Wunderlichs gamla racka. Hon
förefaller inte lika nedslagen som de andra, hon vet ju vad
hon vet och småler en smula spotskt.

Kommer så Jules! Han är allt annat än nedslagen. Först
räcker han visserligen lång näsa åt Vår Herre, som hälsar
hans befrielse med hällregn men så slår han resolut upp
rockkragen och springer tvärsöver gatan mitt i famn på Lisbet.
Även han försvinner för några ögonblick i den vaggande
sköldborgen, kommer så åter till synes våt som en dränkt tupp av
allt »takdropp». Hemåt, kära vänner! Men nu kommer det
svåra - han måste förberedas. För det första - hans rum
är längesedan uthyrt. - Äsch, det blir alltid någon råd! -
För det andra: hans få möbler ha tagits i mät för hyran. -
Än sen! Det är ju en ren Guds välsignelse! Vad ska han med