Sida 667

mitt i salen, magnifik och självsäker, de övriga ha samlats i
ett hörn, just som en ängslig fårskock. Skräddaren är tydligen
gruppens ledare och samtidigt dess kassör. Han mottar en
skärv från den ena, en från den andra, han manar och
uppmuntrar och är beskäftig som en liten tupp. Det ena föremålet
efter det andra klubbas bort utan att bakgårdsfolket skänker
det den ringaste uppmärksamhet förrän plötsligt en
synnerligen livlig rörelse förspörjes.

Auktionsförrättaren har nämligen ställt en fiollåda på
bordet Han öppnar den och tar fram fiolen. Han är en skämtsam
man och lägger instrumentet smäktande mot kinden, himlar sig


som han antar att stora musiker göra. Bakgårdens folk ser i
andanom sin käre Jules och de gamla damerna gripa till
näsdukarna. Skräddaren ger ett bud, synnerligen blygsamt, ty
vad vet han om en fiols värde, Auktionsförrättaren gör en
serie förfärliga stråkdrag för att uttrycka fiolens förargelse
och uppmanar kunderna att icke skämta med en äkta