Sida 660

om huvudet och tvingar henne att se honom in i ögonen. Det
ligger så litet av festligt skämt och så mycket av allvar i
åtbörd, hållning, blick, att de omkringstående utan att rätt
veta varför gripas av en viss förlägenhet, vända sig mot
varandra, byta likgiltiga ord, torka sig om näsorna... Så få de
båda några sekunder av ensamhet mitt uppe i menigheten. Och
vad födes? Vad dör? Vem vet.

Sekunderna äro förbi. Feststojet återtar sitt välde. De äldre
damerna skjuta förtrytsamt undan de yngre. Nu kan det
sannerligen vara deras tur att gastkrama gunstlingen. I fru
skräddares mäktiga famn är han nära att kvävas. De fina små
tapisseri- och papegojfröknarna kysser han ridderligt på hand.
Komma så männens nävar, dunkar i ryggen på förlägna
grabbar och hivningar av de minsta.

Plötsligt inträffar - paradoxalt uttryckt - en stel
uppståndelse. Herr Wunderlich har stigit ut på gården. Han bär
rock, han bär hatt, han bär käpp. Vad är hans avsikt? Hela
församlingen smälter samman i ett oroligt frågetecken. Blott