Sida 646

- när violinisten sluter ögonen, förvandlas allt. Bakgården
blir verkligen en konsertsal av första klassen, hans egen så
gott som kala kammare blir en festsmyckad estrad, publik i
gala, applåder, jubel. Han småler och bugar, han aktar sig
att öppna ögonen, han vill drömma drömmen till slut, ty
slutet är allra vackrast. Det finns en ung kvinna i salongen,
en mycket vacker flicka. Vackert klädd också, förstås. Hon kan
till sist inte motstå sina känslor för mästaren, hon springer
upp på estraden, hon slår armarna kring hans hals. Vad heter
hon? Hon heter Sibyl.

Sådan är fantasin på bakgården, men verkligheten
annorlunda. Likväl ha verklighet och fantasi vissa drag gemensamt.
Sibyl står verkligen och lyssnar vid herr Wunderlichs öppna
fönster och hennes hjärta klappar sannolikt lika starkt som
drömflickans. För resten är hon omklädd, iförd en liten
dansösdräkt av enklaste slag. I det stora, kala rummet med dess
väggstänger finns en avdelningsskärm bakom vilken
kamraterna just klä om sig. En efter en slinka de fram som fjärilar
ur en jättepuppa. De sträcka på ben och armar, känna på