Sida 645

Nu sticker herr Wunderlich ut huvudet och ropar
förgrymmad på sina elever. De skynda in. Blott två stanna kvar, Sibyl
och Lisbet. Fiolspelaren har hört det vreda ropet och vänder
sig ut mot gården alltjämt spelande. Han ler och nickar åt
dem. De nicka igen, de klappa sakta i händerna, de vinka.
Så springer även Lisbet in. Sibyl dröjer ännu. Mannen där
uppe fortsätter att spela. Men sakta böjer han fram huvudet
och formar munnen till en kyss. Och Sibyl sänker huvudet,
ler, springer in.

Stråken leker, stråken smeker. Fiolspelaren har ett
tacksamt auditorium. I fönstren hänga manfolk och kvinnfolk
stillsamt lyssnande just som de fina åhörarna i en operas loger.
Så fina är de ju inte. Låt vara att syster Fernanda torkar

sina och systerns ögon med spetskantad näsduk, så snyter
sig fru skräddare resolut i kjolen och skomakaren breder sig
i fönstret, skjutande undan sin dam på ett mindre
chevalereskt sätt. Tacksamheten är icke mindre för det. Fattigt folk
ha sinne för musik, inte minst för gratismusik. Och för resten