Sida 644

försvinner. Människorna i fönstren akta inte längre på gårdens
uppträde som ren avvecklats. De lyssna. De lyssna ej till något
som är dem ovant, snarare till något som de ren äro vana att
njuta av, njuta i stillhet. Skräddarfrun med armen om sin lille
mans hals går åt sitt håll, skomakaren följd av sin hustru åt
sitt. De gå stillsamt och lyssnande. På samma sätt gingo deras
fäder och förfäder till hemmabyns kyrka, stillfärdiga,
lyssnande till kyrkans klockor. Det är ingenting märkvärdigt. Det
är bara någonting vackert, som inte får störas eller förstöras.
Lycklig lott att mänska vara - trots allt...

I ett fönster i andra våningen står en fiolspelare och
trakterar sitt instrument. Hans spel har gjutit olja på vågorna -
märkligare var det inte. Från gården ser man blott hans nacke,
och ryggen med den svarta rocken som blänker nästan som
silverskir. Då stråken föres i stora drag lyser skjortan vit i
armhålan. Synd att kalla honom sprätt. Likväl stirra
flickögonen oavvänt och betaget upp mot honom. Ty han och hans
fiol är bakgårdens poesi.