MÄSTERMAN

I.

I en svensk kuststad levde Samuel Eneman, en storvuxen,
bredaxlad kraftig karl om 55 eller på sin höjd 60 år. Huvudet
var grant, högt buret, med kraftiga, rena drag; blicken var
skarp och fjärrsynt som blicken hos en gammal sjöbjörn.
Eneman hade mycket riktigt varit skeppare och i staden berättades
åtskilligt om hans hemlighetsfulla seglats. Än talades det om
djärva smugglerier, än om kontrabandsfart under krigstider,
ja, man viskade till och med om levande svart last och även
om vit. Alla skepparehistorier om Samuel Eneman vunno tilltro,
blott de voro tillräckligt förklenande. Mäster Eneman var
allmänt avskydd. Vid något tillfälle hade en spefågel dragit
ihop hans titel och namn och från den stunden blev hans
dystra smädenamn »mästerman». »Mästerman, mästerman»,
skreko barnen bakom honom - dock först sedan de funnit
säkert skydd bakom mur eller plank. De trodde verkligen att
han var bödeln. Och att han sålde småbarn till hundturken,