Sida 165

gingo ett stycke utför kyrkbacken, stannade. Någon hade
upptäckt brudgummen på avstånd, pekade. Hela hopen pekade -
pekade och skrattade.

Äntligen kom verkligen mästerman och på långt håll såg
han nog så ståtlig ut. Men på nära håll! På nära håll var det
helt enkelt den forne Samuel Eneman, »mästerman» i all
sin prydno, i sjöstövlar, sliten och grönskande kappa, stukad

cylinder. Och likväl var det inte riktigt den gamle
mästerman, än mindre Toras brudgum. Något hade ryggen krökts,
något hade huvudet sänkts, blicken var icke lika stålhård
som förr. Lugnt och utan åthävor steg han fram till prosten
och mutter, tog av sig hatten. Prosten ryggade tillbaka en
smula, förbryllad, men anlade genast sin högvördigaste min
och frågade, vad Eneman tänkte på, som lät honom vänta.
Eneman lyfte nu huvudet och såg över prostens skuldra bort
mot kyrkporten. Och vad han där såg fängslade fullständigt
hans blick. Emellertid svarade han: