Sida 164

av kamratkretsen.

Samuel Eneman, den lycklige brudgummen, lät vänta på sig!
Mutter blev först otålig, så orolig, så ond. Både hon och
dotter hennes kunde väl begära, att gubben visade sig mera
angelägen och punktlig. Klockaren kom utfarande och
beskärmade sig. Vad var nu det här för ett sätt? Att låta vördig
prosten vänta! Det var inte långt ifrån att han kommit i
luven på mutter, som sannerligen icke var hågad att taga
snubbor för Enemans skull. Slutligen enades de om att sända
kyrkvaktaren i utomordentlig beskickning till den försumlige
brudgummen. Allas blickar följde nu sändebudet, allas utom
brudens - och Knuts. Pojken hade kommit rätt långt upp i
följet: plötsligt fick Tora honom i sikte. Från den stunden
såg hon ingen annan än honom, han ingen annan än henne.

Och Samuel Eneman lät alltjämt vänta på sig! Det började
bli rent befängt. Mutter visste inte längre, om hon skulle
gråta eller gräla. Till råga på elände kom vördig prosten
själv ut för att höra efter, vad som stod på. Han och mutter