Sida 163

vänster om stora porten stodo brudens anförvanter och vänner
samt en hel del folk, som Tora hjälpt, mest kvinnor. Till
höger stodo Knuts kamrater och andra sjömän. Nu kommo
bruden, mutter och några släktingar. Folket till vänster
hälsade vänligt, under det att sjömännen höllo sig buttra och
strama. Mutter kände sig illa berörd men bruden visade sig
alldeles okänslig så för vänlighet som för motsatsen; blek
och lugn ställde hon sig i kyrkporten att vänta på
brudgummen.

Klockorna tystnade, brudföljet stod färdigt att träda in i
kyrkan, prästen tog på sig sin kappa, organistens fingrar
trevade nervöst över klaviaturen - men brudgummen dröjde.
En ensam sjöman kom hastigt gående uppför kyrkbacken,
saktade en smula förlägen farten, då han såg bruden stå kvar
ännu i porten, och slöt sig till kamraternas yttersta led. Det
var Knut. Sjöbussarna hälsade honom med handslag och
vänskapliga knuffar. De tyckte det var stil på pojken, att
han icke höll sig undan. Så småningom knuffades han allt
längre fram mot kyrkporten, dock alltjämt sluten i och dold