Sida 162

Och vad han gjorde var lätt både att se och säga: mästerman
grubblade.

Mutter rustade så smått till bröllopet; mycket smått för
resten, ty det var ju inte precis något glädjebröllop, om också
bruden varken fällde tår eller suck.

Så en vacker dag, en riktigt vacker dag ringde Samuel
Enemans bröllopsklockor. Samma dags afton skulle
lyckoskeppet avgå och besättningen hade fått sin sista
landpermission. De samlades mangrant på kyrkbacken - inte för att
ställa till spektakel precis, men nog ville de se och grina åt det
brudparet. Knut, som de försökt att få med sig, hade bestämt
vägrat. Men hur det nu var - som han satt där och
lyssnade till klockorna, fick han en obetvinglig lust att återse
Tora, än en gång innan hav och präst skilde dem åt för alltid.
Han hoppade ned i en jolle och rodde för många hundra
riksdaler - - -

På kyrkbacken hade en massa människor samlats. Till