Sida 161

- Nu har det lyst mellan honom där och mig. Så jag får
väl stå mitt kast. Men hälsa Knut, att så länge jag lever ska
jag aldrig bära annat smycke än det han gav mig.

Under de ordens tunga mening krympte mästerman ihop.
Hans huvud sänktes, hans skuldror sköto upp - ja, han
kröp ihop som en katt och i nästa ögonblick hade han ryckt
åt sig medaljongen, kastat den i marken och krossat den
med sin häl. Så blev han stående orörlig. Och snart ensam.

Han märkte väl icke ens att mutter, Tora, sjömän, hela
församlingen lämnat honom allena. Slutligen böjde han sig ned
och tog upp korallerna, fingrade på dem och strök dem mot
rockärmen.

Allt från den dagen till bröllopsdagen höll sig mästerman i
sitt hus. När någon nyfiken kastade en blick in genom hans
fönster, sågs han nästan alltid sitta på en och samma fläck,
så där måtte han ha suttit både dag och natt. Påstods.