Sida 156

på pastorsadjunkten. Den tuppkycklingen såg väl munter ut
för ställets och stundens allvar. Själve prosten, en jovialisk
herre, kom utrullande från sitt rum för att titta på
brudgummen. Han klappade Eneman på axeln, blinkade och sade:

- Jag, som trodde att Eneman var en mäkta klok karl. Och
nu hör jag att han ska gå och gifta sig på gamla dar.

Eneman drog sig åt sidan och gav prosten en ond blick.
Men så löstes det stränga uttrycket upp i ett stort och
knipslugt löje; han klappade i sin tur vördig prosten på axeln
och svarade:

- Jag ska säga prosten en sak. Hade jag inte varit en
mäkta klok karl, så hade det aldrig blivit något bröllop -.

Prosten stod där och såg efter honom, ganska förbryllad
och en smula sårad i sin värdighet

Första lysningsdagen kom. Eneman gick tidigt ut for att