Sida 154

Det var då ändå för starkt, tyckte gubbarna. Jaså de sleto
mutters bänkar. Nå, det skulle de låta bli, det fanns väl andra
krogar i hamnen. Och så reste de sig som en man och
troppade av till »Cap Devil». I dess trädgård stötte de samman
med Knuts kamrater och andra sjömän. Stor och hetsig
rådplägning. Skulle de verkligen tillåta att ockraren knep tösen
från deras kamrat? Ingalunda! Det vore en skam för dem
alla. De begåvo sig ned till hamnen, där lyckoskeppet låg
och tog in last. Knut var redan i arbete. De ropade honom
fram till relingen. Han skulle följa med dem upp till Eneman,
så skulle de nog tala förstånd med gubben. Knut stod där
och betraktade sina nakna fötter. Det syntes nog, hur plågad
han var. Slutligen svarade han:

- Vill ni göra mig en tjänst, så tala aldrig mer om den där
flickan. Hon har gjort sitt val och nu har jag gjort mitt.
Jag sätter inte min fot i land förrän bröllopsklockorna ringt,
det lovar jag.