Sida 150

Sjömännen badda Knuts huvud med vatten. Han vaknar
men sluter åter ögonen. De besluta att föra honom ombord.
De bära honom mellan sig; värden går före med en lykta.
Ute börjar just den första svaga gryningen. Men ännu lysa
lyckoskeppets och andra fartygs lanternor i mörkret.
Sjömännen med Knut emellan sig stiga nedför kajtrapporna
ombord i jollen. De lägga ut. Kvar på stranden står som ett
mörker i mörkret, en hög gestalt. Gryningen växer, det
ljusnar. Men ännu står mästerman kvar på kajen, försänkt i
tankar.

Så tar han sig samman. Det är nu alldeles ljust. Han går
upp mot sitt hus, stiger in, går in i salen, öppnar
fönsterluckorna, lyssnar en stund vid dörren till Toras kammare,
stiger in. Tora sover. Eneman slår upp fönsterluckan,
solljuset strömmar in, men hon vaknar icke. Eneman står en
stund och betraktar henne allt under det han fingrar på kvittot.
Hans uttryck är lugnt och hårt - blott för ett ögonblick
veknar det. Så rör han vid hennes skuldra. Hon far upp,