Sida 139

väggen för att hålla sig uppe. Men hur flickan än dårat honom
och hur vek hon än lyckats göra honom, så fanns det dock
alltjämt kvar en smula av det gamla mästermansvirket. Smärtan
slog om i vrede och hämndbegär. Så småningom rätade han
upp sig i sin fulla längd. Lugn, stolt, föraktfull fortsatte
han sin vandring.

VI.

Och nu begav det sig att vårens lyckoskepp åter löpte in
i hamnen. Det skulle ligga där några veckor för att taga last
och påmönstra ny besättning. Pojkarna, som avmönstrat i
våras därför att hyran tyngde så farligt i fickorna, hade nu
lärt sig att lätta fickor i längden blir tyngre än tunga fickor.
Och då styrman en lördagskväll sattes i land, togo de emot
honom som en räddande ängel. Styrmannen frågade genast
efter Knut. En av kamraterna svarade att Knut väntades till
staden endera dagen men att han troligen ämnade förbli
landkrabba för alltid. Det tyckte styrman var synd på karl.