Sida 134

Tora hade i själva verket på några veckor lyckats tömma
»skattkammaren». När hon en dag letade i skåpen efter något,
varmed hon kunde bekläda en trasig landsvägsriddare fann
hon endast - mästermans kostym; stövlarna, rocken,
cylindern! Hon brast i skratt. Ja, det var ju inte mycket att ge

bort, men busen fann ändå behag i lumporna, tog dem. Så
begav det sig, att Eneman nere i hamnen mötte en skock
skränande pojkar och mitt i skocken - sitt eget forna jag!
Dock endast kläderna, ty den druckne slusken hade
sannerligen icke mästermans stolta och värdiga hållning. Det
förtröt honom, gjorde honom ursinnig: det var, tyckte han,
topppunkten på flickans hänsynslöshet. Nu kunde hon ha plågat
honom nog. Med några käppslängar och knuffar skingrade
han pojkskocken, tog busen i hampan och släpade in honom
på närmaste krog. Här köpte Samuel Eneman utan att pruta
igen sin kära kostym, slog in den i ett knyte och begav sig
hem, bistert besluten att läsa lagen för Tora. Men när han
kom in till flickan i den solljusa salen, förlorade han
plötsligt målföret. Där stod han med sitt bylte, kapprak och stum.