Sida 131

en örfil som på en gång värmde hans kind och mästermans
själ. Eljest var det ju nog svåra dagar för Samuel Eneman.
Det vore synd att säga att han trivdes med den nya tingens
ordning. Gång på gång måste han göra våld på sig, knyta
händerna bak ryggen eller stoppa dem riktigt djupt i
byxfickorna för att inte nappa åt sig något, som den tokiga
jäntan så där vårdslöst kastade bort. Ibland rullade han så hemskt
med ögonen att han hart när skrämde vettet ur någon
käringstackare eller barnunge. Men när det blev alltför svårt, lade
Tora sina händer på hans axlar, såg honom leende in i ögonen
och frågade:

- Hör nu mäster - ska vi gå med heder i kyrkan?
Ska vi - eller ska vi inte?

Då grinade han väl först som om han helst velat bita henne,
sluka henne med hull och hår. Men så småningom slätades
varggrinet ut, och mästerman kunde se så beskedlig och
mjuk ut som ett lamm. Och flög då det orådet i flickungen
att hon slog armarna kring hans hals och kysste honom på