Sida 126

- Så kloker karl tör jag väl ändå vara, att jag kan stå för
mitt ord.

Stå för sitt ord fick han redan samma dag. Fram mot
kvällningen hade han skickat ut Tora att köpa mat. Han tyckte
kanske att det var onödigt att ha flickan hemma vid den tid,
då kunderna brukade besöka honom. Men olyckan ville, att
Tora återvände just då han stod i begrepp att avfärda en
kund. Det var en fattig hustru, som »stampat» på sin kappa
och mäster hade efter mycket prutande lämnat henne en
spottstyver. Då Tora steg in, fick han brått att smussla undan
kappan. Men flickan förstod väl genast, vad som hänt och
hon visste nog också att kvinnan inte hade mer än den kappan.
Så bad hon henne dröja ett ögonblick, gick in i salen och
återvände med en kappa, tio gånger präktigare än kvinnans.
Den krängde hon på henne trots kvinnans förlägna
invändningar och förskräckta sidoblickar på mästerman. Mäster var
så förbluffad att han inte kom sig för att inskrida. Först då
kvinnan gått, sade han: