Sida 124

någon tacksam åhörarinna. Då blev han mäkta förgrymmad,
befallde henne barskt att städa rummet och gick ut för att
svalka sin förtrytelse.

Tora tog lydigt till kvasten. Hon sopade och dammade
och grät Plötsligt upptäckte hon fågelburen, som överhöljd
med ett skynke hängde i taket. Hon lyfte ned den och
vojade sig över de ruggiga små stackarna, som sutto där
sömnigt hopkrupna. Burfåglar - alldeles som hon själv. Så
ställde hon buren i det öppna fönstret - och se genast
började honan hoppa från pinne till pinne; hanen sjunga som om
det gällde livet. Då gick det Tora som det brukade gå
mästerman själv - hon förvånade sig storligen över de små
kräkens livsglädje. Men i stället för att försjunka i grubbel,
brast hon i skratt. Och då mästerman en stund senare gick
förbi det öppna fönstret, satt Tora i fönsterkarmen, lagade
sin kjortel och småsjöng i kapp med fågeln. Det var då en
överraskande förvandling, tyckte mästerman. Han stannade
och frågade, vad hon tänkte på. Hon svarade: