Sida 112

givit honom, och räknade upp dem i flickans hand. Vände
sig om och gick. Flickan stod där alltjämt med framräckt hand,
förvirrad. Nu var det kring henne frågorna haglade.

Emellertid får man icke tro, att Samuel Eneman
försummade sitt vinstgivande geschäft. Varje afton i skymningen -
hans kontorstid - krängde han av sig den fina livrocken och
betjänade i skjortärmarna sina kunder. Och ju längre det
led fram mot sommaren, desto talrikare blev hans klientel,
De raska, karska gossar, som stigit i land från lyckoskeppet,
funno nästan alla vägen till hans dörr. Allt annat än karska
smögo de sig fram, kastande förlägna blickar åt höger och
vänster. Ibland följdes ungersvennen av sin käraste som in
i det sista med gråt och klagan kämpade för någon kär klenod.
Men nöden har ingen lag. Kärlekspanterna blevo nu helt
prosaiska ockrarepanter, som vägdes i mästermans förfarna
händer. Alla andra värden än de rent metalliska gned de
händerna bort som en dålig förgyllning och mästermans
underliga och sorgliga museum blev för varje dag allt rikhaltigare.
Kundernas växande antal förvånade honom icke. Han hade