Sida 111

omärkligt men skarpt iakttagande. Han visade sig mera ute
än förr, dök upp än här än där som en isande vinterskugga
i den vårljusa grönskan. En afton vågade han sig ända fram
till »Goda Hoppsuddens» dansbana. En sådan storm av löje
han väckte! Och så han såg ut! Kappan, som han burit en
mansålder, hade ersatts av en visserligen urgammal och
urmodig men högst elegant livrock; i stället för storm hade han
en bredbrättad slokhatt, ett silkeskläde pöste under hans
haka som krävan på en duva och i knapphålet glänste ett
gult vårblomst! Men sjöstövlarna voro kvar! Tänkte
mästerman dansa i sjöstövlar? Var mästerman stadd på friarestråt?
Frågorna haglade om honom och främst bland de frågvisa
kvickhuvudena stod Knut. Samuel Eneman visade icke med
en min att han hörde kvickheterna. Hans ögon sökte och fann
Tora; deras blickar möttes. Så gick hon plötsligt fram till
honom och räckte honom handen. Hon sade:

- Tack för att ni kom mig till hjälp den där gången.

Eneman stack handen i västfickan, tog upp de slantar, mutter